Jag vaknade av pappas röst i natt.
-Jag tar inte emot stryk och oräknade pengar, sa han i drömmen. Eller i rummet. Jag upplevde det så. Som att jag redan var vaken när han pratade med mig.
Jag satte mig upp i sängen. Mina ögon letade efter honom i mörkret. Jag hittade honom inte. Men han har stannat kvar hos mig hela dagen. Vet du hur det är med drömmar som dröjer sig kvar?
Det var fint att höra hans röst. Jag blev glad av det. Nu känner jag mig lite ledsen. Men det är nog mest för att det är söndag. Jag skrev om det där för ett tag sedan. Idag är det turbulent.
Varannan söndag ger guppen lyckorus och pirr i magen. Som när man åker i en rolig karusell. En sån där snurrande plattform med olika djur och ett böljande cirkustak. Konfetti som regnar ner, glad musik, sockervadd i pastellfärger och vi två tillsammans på en stadig häst. En sån söndag då han kommer hit och världen fylls av färg och skratt.
Varannan söndag spänner jag bältet hårt. Turbulensen är kraftig och jag befinner mig högt uppe i luften, i en plåtfågel som egentligen inte alls kan flyga. Min mun är torr, jag sväljer hårt och mina svettiga händer håller krampaktigt om sätets armstöd. Jag skulle behöva fråga en lugn och sval flygvärdinna om nödutgångar, flytväst och framförallt få höra att det inte är farligt alls. Bara ett litet gupp i vägen. En sån söndag har jag nu.
Att söndag skulle vara en vilodag fnyser jag åt. Det är dagen då jag jobbar mest med mig själv och alla mina känslor.
Jag grät i bilen när jag lämnade honom i Abborrberg. Jag grät över att jag blir halv när han inte är hos mig. Jag grät över den låga solen som kastade långa blå skuggor över finnmarkens snöklädda vyer. Jag grät över”min” by som inte längre tillhör mig och min vardag. Och så grät jag över att pappa, nu när han äntligen tagit sig hela vägen fram till mig, ger mig nåt obegripligt nonsens att fundera över. Så himla typiskt honom. Jag kan nästan se hur han ler åt mig och blinkar med ena ögat.
-Gubbe! säger jag högt för mig själv och ler lite mitt bland tårarna.
Sen kom mensen, chokladen är slut (jäkla unge) och jag har aldrig lärt mig att spela ordentligt på pappas gamla munspel. Fan!
Till helgen ska jag iallafall åka längdskidor. Med Finska Tigern. Jag får fokusera på det. Och att jag kan stryka två, tre saker på attgöralistan.
skriva klart artikelnredigera bilderna till artikelnsöka jobbet- få ordning på mina papper och skicka iväg till revisorn
- städa ur det sista i huset i Abborrberg
Med kärlek // Ruth Louise