Det är den andra dagen på det nya året. Nu kommer det att bli många krumelurer och överstrukna siffror i min svarta bok, där jag skriver med penna som inte kan suddas. Det finns en mening med det också. Alla överstrukna rader. Kanske är det där det viktigaste, allra ärligaste sitter? 2021. Det tar sin tid att vänja sig vid det nya.
Snön som kom är blöt och tung. Jag skottade undan en del på gården. Mest för att röra på kroppen och andas djupt. Nära Finnmarken igen. En fågel som inte är korpen, väsnades bakom den stora granskogen. När jag får ett eget hus ska jag skaffa mig en uppstoppad. Gärna en kråka. Den ska få bo i mitt kök.
Jag övar mig på att ta det lugnt. Det är svårt när den där gamla stressen fäller ut sina vassa klor och klöser mig hårt så fort jag gör en förändring. Jag tänker på vad psykologen Thomas sa till mig i en intervju som jag gjorde med honom.
-Under vintern är det extra viktigt att ägna sig åt självomsorg.
Jag går promenader, tittar på dokumentärer jag länge velat se och har börjat läsa lite här och där i Lars Lerins bok Naturlära. Jag gav den till mig själv i födelsedagspresent för några år sedan. Men jag har inte tagit mig tiden förrän nu. Jag bläddrar bland akvareller och ord. Läser. Skriver ner hans formuleringar jag vill minnas i min egna svarta. Naturläran är för fin för att vika hundöron och klottra i.
När jag ser klart på dokumentären Lugn bara Lugn om Kristina Lugns liv, sitter jag med pennan i min hand. Nickar igenkännande åt en hel del. Bland annat åt det där om att många blandar ihop diktjaget med det vanliga jaget. Att det är något man måste tänka på. Det säger hon.
Och jag tänker på det ofta. För jag skojar gärna om det jobbigaste i livet. Svart humor med både en knivsudd och en nypa självdistans. I skriften har jag en annan ton. Det får vara så. Jag kan inte göra något för att förändra det. Just nu. Och skriva vill jag inte sluta med.
Litteraturens viktigaste uppgift är enligt Kristina Lugn; att uppriktigt tala om det svåra, det vi alla har gemensamt. Att sätta ljus på just det vi tror måste hållas hemligt.
Och jag tänker på inläggen jag skrivit om pappas död och urnsättning. Orden jag delat om separationen och sorgen i att minnen man upplevt tillsammans blir halva när man är ensam. Utan någon som fyller i, kommer ihåg och vet. Tankarna jag delat om smärtan i att lämna en plats bland blånande berg som känns som en del av mig själv. Men framförallt tänker jag på alla meddelanden jag fått från andra som blivit hjälpta av mina ord. Det känns så oerhört fint. Att inte vara ensam. Att kunna ge en smula tröst.
Under 2020 har jag lärt mig att bubblande glädje och stor sorg kan rymmas i samma kropp. Jag har gråtit och skrattat mer än någonsin. Jag skrev till en vän att det alltid saknas en bit av mig när jag inte är med min Kråkunge. Men när jag levde tillsammans med honom och Kråkpappan, fattades hela jag de sista åren. Nu håller jag på att hitta tillbaka till det där igen. Det som är jag. Till orden, kreativiteten och glädjen. Men det är som så mycket annat ett arbete i sig. För det tar tid att vänja sig vid det nya.
Kärlek // Ruth Louise