Det regnar.
Jag vabbar.
Isen på sjön ser bubblig ut från köksfönstret.
Mer i kikaren än på håll.
Påminner om designen på min favorittillbringare i glas.
En billig men högst trovärdig kopia av Klimchis snygga karaffer.
Det är både och det där med imitationer.
Men mest är det väl ett fattigdomsbevis för både köparen och skaparen.
Det regnar i februari.
Jag kokar te, smörjer med tigerbalsam, torkar kräks och kramar Kråkan.
Han har magmigrän och förkylning på samma gång.
Det är ingenting att ha.
Mellan omsorgerna har jag sträcktittat på Josephine Bornebusch serie Älska mig.
Under tiden har jag lagat hål i kläder och sytt fast tofsar och knappar på filtar och kuddar.
Händerna måste hållas sysselsatta.
Annars dubbelskärmar jag så lätt och missar allt som känns på riktigt.
När det regnar i februari kanske katter tror att det redan är mars?
Nere på gatan slåss två i mörkret.
I morgon får dom hålla sig inne.
På radions Land- och sjöväder är det gula varningar över Dalarna.
I mina öron låter uppläst oväder som poesi.
Upplevt oväder är något helt annat.
Med kärlek
