Högskolan Dalarnas stiliserade grå kurbitsar slingar sig över dokumentet jag öppnat på datorn.
Med tårade ögon och en tjock klump i halsen läser jag högt för för mig själv vid skrivbordet över matlådan på jobbet:
Examensbevis | Degree Certificate
Ämneslärarexamen med inriktning mot arbete i grundskolans årskurs 7- 9
Degree of Bachelor of Arts in Secondary Education
Louise Norström xxxxxxxx-xxxx
Högskolan Dalarna den 9 februari 2024
Det låter så stort.
Speciellt på engelska.
Nu återstår det bara att söka lärarlegitimation.
Sen är jag klar med min resa mot att bli behörig lärare i bild.
Två år på någon slags paus är till ända.
Tiden har gått så fort på många sätt samtidigt som jag fått för mig att den stått stilla.
Eller snarare har kanske jag förväntat mig det?
Förväntat mig att både omgivningen och människorna i den är sig lika.
Förväntat mig att allt ska vara på samma sätt.
Nu som då.
Det visar sig att jag har fel.
Tiden puttar oss alla framåt.
Utan att vänta in.
Utan att ta den minsta hänsyn alls.
När jag började studera var Kråkungen åtta år.
Han tappade fortfarande mjölktänder och tjatade om att vi skulle hitta på olika äventyr.
Jag förklarade situationen om och om igen när jag upprepade mitt mantra;
”Snart är jag klar älskling då finns det massor med tid över för att leka”.
Och det där då är plötsligt nu.
Men ändå inte.
För saker förändras , barn växer fort och tjat kan nästan obemärkt övergå i tystnad.
Det är två helger sedan nu som jag gjorde den hisnande upptäckten.
När maten var uppäten, disken bortplockad och de flesta måsten hade omformulerats till borden i tanken och mist sin tyngd, ropade jag från köket:
-Kråkis! Ska vi hitta på något?
…inget svar…
-Hallå!? Vill du hitta på något med mig?
…fortfarande ingen respons…
Jag reste mig från köksbordet och gick mot hans rum.
Där möttes jag av en stäng dörr.
Jag knackade och öppnade samtidigt.
-Varför svarar du inte? frågade jag.
-Hörde inte, mumlade han med blicken fäst på skärmen och fingrarna dansandes över tangentbordet.
-Ok! Ska vi hitta på något tillsammans?
-Alltså…jag har precis startat en match här…kan jag få spela en liten stund först? svarade han. Fortfarande utan att titta på mig.
Jag kände hur det svindlade till lite men fann mig fort.
-Självklart älskling säg till mig när du är klar, sa jag och lämnade rummet.
Nu var det hans tur att ropa på mig.
-Mamma, stänger du dörren?
Jag läste någonstans att man spenderat 75% av tiden tillsammans med sitt barn när det är 12 år gammalt.
Till sommaren fyller han 11.
Jag förstår att det är nu som barndom sakta glider över i ungdom.
Och jag är inte riktigt redo för det här.
Kärlek
