Vaknar av mig själv.
Ligger kvar en stund i mörkret.
Lyssnar till hans lugna andetag.
Han blödde näsblod i går och somnade med en liten tuss i näsan.
Det låter lustigt när utandningsluften pressar sig förbi bomullen.
Det är söndag i november.
Fötterna landar på ullmattan.
Det är kallt inne.
Ljuset är grynigt.
Som när man fotograferar och iso-känsligheten i kameran ökar.
Huden knottrar sig.
Morgonrockens tyg känns sträv mot min bleka nakna hud.
Sköljer av ansiktet i handfatet och möter min egen blick i spegeln.
Ögonen är mörka.
Jag ler och mimar godmorgon till mig själv,
Lämnar badrummet.
Tar pappas gamla kikare som står fönsterbrädan och spanar ut genom köksfönstret.
Sjön och himlen är dovt blyertsgrå.
Skinnfodralet till kikaren luktar fortfarande svagt av barndom.
Ett tunt täcke av snö har lagt sig över oss under natten.
Kaffet är beskt och lite nötigt.
Jag dricker första koppen svart tillsammans med kokat smör och kokosolja nu förtiden.
Periodisk fasta.
Det ska tydligen vara bra.
Gott är det i alla fall inte.
Fars dag.
Våra samtal fortsätter när jag besöker din grav tidigt om mornarna.
På min promenad innan jobbet.
Det känns som om du lyssnar.
Men nu för tiden får jag leta inuti mig själv efter dina svar.
Jag längtar efter din röst.
Sången.
Pratet.
Skrattet.
Trätet.
Dina goda råd.
Dina varma kramar och stora kärva händer som smekte mitt trassliga hår.
Alla dina uttryck.
Utan dig pappa saknar min värld ett par nyanser i paletten.
Du ska veta att jag försöker mitt bästa.
För att blanda nya som kompenserar och passar ihop.
Kärlek
