Idag målade jag en stund i ateljén.
Det var länge sedan.
Ja la grunden till en idé jag burit på en längre tid.
På en liten svart duk skissade jag med akryl.
Försiktigt och trevande.
Några nya streck på min stora teckning blev det också.
Den som föreställer Pia och tigrarna.
Jag tror att jag ska trycka den som en affisch.
Så småningom.
Jag skrev på min maskin.
Paul Klee´s ord:
Jag saknar min tigerjakt.
Som tusan.
Framförallt saknar jag den jag blir när jag går på tigerjakt i ateljén.
Så idag dammade jag av mig själv.
Och precis under den där upptagna ytan finns upptäckarlusten, nyfikenheten och tjofaderittan kvar.
Det visste jag väl!
Hon var inte så svår att hitta.
I morgon ska jag spika upp mitt inramade bevis på att jag är årets kulturstipendiat.
På en hedersplats i ateljén.
För att påminna mig själv om vad jag kan, vill och drömmer om.
Sen ska jag välja ut ett gäng målningar som ska vara med på en festival nästa helg.
Jag borde plugga massor istället.
Men jag vägrar bli en tråkstolle.
Långsamt är också framåt.
Se upp i backen, snart kommer jag!
Kärlek