En ny dagbok innan frosten kommer

Det är något speciellt med årstidernas övergångar. Just nu känns det som om sommaren inte riktigt vill släppa taget och ge sig hän åt att bli höst. Rosenskärorna har massor av nya knoppar och idag slog ytterligare en solros ut i regnet. Jag tycker mycket om det där. Kanske för att jag har svårt för avsked. Kanske för att jag sällan känner mig redo för ett hejdå.

Det var ändå dags idag. Att skriva det där sista blogginlägget på Land och gå vidare. Sätta punkt. Lite som att köpa en ny dagbok kanske. Gå till bokhandeln och välja omsorgsfullt. Prova pennor på redan klottrade papper. Lukta på färglada sudd. Komma hem med en liten påse full av förväntan.

Johanna var här på eftermiddagen. Vi satt vid köksbordet och drack te innan vi skulle ge oss ut i regnet på en joggingtur. Hon sa att det ibland känns som om hon tjuvläser i min dagbok när hon läser mina blogginlägg. Att det nästan känns förbjudet. Johanna har stor integritet. Jag balanserar på den där hårfina linjen mellan personlig och privat. Det har jag fått höra många gånger. Att jag är modig som skriver så avskalat. Det handlar nog inte alls om mod. Det handlar om att det blir så av sig självt när jag sätter mig ner och börjar. Orden rinner ur mig. Men allt får ni inte läsa. Jag har mina gränser jag också. Pyser ut i något ord eller en antydan kanske. Om det som är svårast och mest privat. Men jag har hittills aldrig känt att jag behöver sätta lås på min dagbok. Och om jag skulle komma dit, så att det skulle bli nödvändigt och att jag samtidigt av någon outgrundlig anledning inte skulle ha vett att förstå det själv, har jag vänner, fantastiska vänner, som är raka och ärliga mot mig.

Idag har jag släppt taget om ytterligare en sak i mitt liv som tillhör det förflutna. Jag står, precis som sensommaren och väger med en fot i varje värld. Jag har dock inga planer på att göra mig av med allt som har med det förflutna att göra, nu när jag fortsätter in i framtiden. Jag ska bära med mig platsen, människorna och minnena med stolthet. För utan allt det där, skulle jag ju inte vara här.

Med kärlek // Ruth Louise