Måndag och på schemat ledig förmiddag.
Jag går en promenad till Kapplanoret och skymtar Slaktar-Stinas kalvar i hagen en bit bort.
Bysjöns is är nästan borta, det Är bara i viken mot norr som den ligger kvar.
Mörk.
Nästan svart.
Blöt.
Termometern visar +2 och jag fryser om låren.
Fåglarna sjunger.
Träd och buskar vars namn jag inte kan när de är bara, står med sina svällande knoppar efter vägen och längtar efter sol.
Hemma äter jag en havregrynsgröt och tittar på SVTs program Sverige! där programledaren möter konstnären Jockum Nordström.
Han beskriver sig själv som pojken som aldrig slutade rita.
Jag funderar mycket över det.
Varför människor slutar uttrycka sig vid en viss ålder?
Hur kommer det sig att människor förlorar sitt ledljus?
Jag har fortsätt genom hela livet och nu vill jag bara göra mer och mer av allt.
Jag stjäl mig nästen en timme i ateljén med tigern.
Blandar färg och grundar en vaxduk på målningen.
Får färg över och målar kanterna på en duk som jag tror är klar.
Johan har bett mig om en abstrakt målning till en reklamfilmsinspelning.
Målningen är helt annorlunda mot det jag brukar göra.
Tekniken är ny.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om de olika färgfälten.
Plötsligt ser jag att det är ett fyrtorn.
Det är så självklart eftersom jag lyssnat på Alma Pöystis uppläsning av Tove Janssons pappan och havet när jag målat.
Jag döper målningen till Ledljus.
Sen lägger jag upp den på min sida på konst.se och bestämmer mig i samma ögonblick för att betala på en premiumfunktion.
Min konst får prismärkning av mig och jag får med ens ett större värde.
Jag tänker på Muminpappan som vill förverkliga sina författardrömmar i boken.
Lite ångest.
Lite rastlöshet.
Den där strävan efter att hitta sig själv och sitt sanna jag.
Genom målningen Ledljus känns det som att jag drar en röd tråd genom hela mitt skapande.
Jag har hittat en ton som är min.
“Pappan slätade ut alla sina funderingar, han bara levde helt och hållet, från svansspetsen ända ut i öronen.”
Ur boken Pappan och havet.