Söndag 12 mars – 2023
Processdagbok.
Konstnärlig gestaltning.
Jag och Kråkan testar skidorientering på förmiddagen.
Solen strålar från en klarblå himmel och vi hasar omkring i nästan en mil.
Sen grillar vi korv och min trötthet känns väldigt mycket mer överkomlig än i mitten av veckan.
Han åker till sin pappa på eftermiddagen.
Vi torkar tårar som vi gör varje stugbytarsöndag och jag går upp till ateljén.
Gårdagen var rolig.
Vi skrattade massor och lärde oss saker tillsammans alla tre.
Kråkan var bra på att ta regi och min sambo har guds tålamod med omtagningar.
Jag kastade rostmackor i hela köket och det var så skönt att få gå in i någon annans projekt och mest bara göra det jag blev tillsagd.
Jag släppte kontrollen och lät det bli som det blev.
Inga förmaningar.
Inget tjat.
Sketchen ändrade riktning flera gånger och manus skrevs om.
Det bekom inte min son det minsta.
Han var i processen och lät alla dörrar vara öppna.
Lyssnade på min sambo och mig som bollade idéer med honom.
Han kom med sina egna och tillsammans fann vi en form som fungerade.
Tecknandet har tagit stopp för mig.
Därför tar jag mig an den.
Jag låter måleriet vara och plockar fram mjuka blyertspennor.
Nyfikenheten ska få vinna idag.
Det är lärdomen från igår tänker jag och börjar skissa fram berg och former.
Jag ser att björkstammarna blir sneda, men jag låter det vara idag.
Jag drar raka streck med linjalen och lämnar det så.
Sen fyller jag på med ljus och skuggor.
Jobbar mer måleriskt än innan och jag dömer inget jag gör.
Det ska kännas som en skiss. Ett förslag.
Vad gör det om det inte blir som jag tänkt mig?
Jag sa till en av eleverna i veckan när han frågade om vi skulle hänga upp en uppgift i korridoren som färdigställts:
-Långt ifrån allt man gör är utställningsbart och det är underbart! Tänk vilken frihet det finns i att få skapa något utan att bli bedömd.
Han höll med mig.
Idag försöker jag leva lite som jag lär.
