Ledig dag för plugg.
Vaknar tidigt i min sons säng.
Min sambo har tandvärk och håller vaka om nätterna.
Min Kråkunge är hos sin pappa.
Jag slår igång en meditation i telefonen och följer lydigt med i andningen.
Sen tar jag en dusch och brygger starkt kaffe.
Sminkar mig och drar på mig ett knallrött läppstift.
Redo för dagens möte med Anna på Valand över zoom.
Jag känner mig lite generad när hon vill titta på min målning.
Här har jag stått i ateljén och gjort mig till och nu ska det beskådas av ögon som ser – på riktigt.
Pulsen ökar och mitt röda läppstift tävlar med harpaltarna om uppmärksamheten.
Hon frågar om alla mina lager på tavlan och vad det betyder för mig.
Jag svarar att jag inte riktigt vet och hon frågar om den röda färgen.
Plötsligt ser jag det också.
Det är rött överallt.
I alla mina målningar finns det röda.
Vi kommer in på Falu rödfärg.
Dalarna.
Arvet.
Kulturen.
Hjärtat av Sverige.
Här finns något spännande.
Anna ställer flera frågor till mig om naturen och traditionen.
Vi pratar om farmors sjal till grangärdedräkten som jag klippt i och vad den betyder.
Jag svarar att det är ett hantverk som jag trasar sönder och gör till mitt.
En nästan ohelig handling i vissas ögon skulle jag tro.
Det säger jag inte, men jag tänker det och skickar en ursäkt till henne i andevärlden.
Anna säger att samtidskonsten vräker omkull normerna.
Hon berättar om Peter Johansson som skivat upp en dalahäst och byggt en liten röd stuga på en flotte under en konstbiennal i Tyskland.
Där lät han skinheads leva rövare och det blev ett jäkla liv.
Jag berättar om tiden som socialpedagog när NMR hade slagit klorna i mina trakter och trasade sönder en del av mina vidder, vyer, skogar och berg.
Anna frågar vidare.
Pratar om naturen, mina hästar som jag hade förr, det som på ett sätt definierar vem jag är.
Hur skulle min kraft se ut om jag målade den?
Hon föreslår att jag ska ta fram två nya dukar och måla på.
Jag ska varva mellan mina tre målningar och se vad som händer.
Hon berättar att jag kan plocka över de detaljer som jag behöver måla över på min nu huvudsakliga målning, till de andra två.
Dessutom ska jag försöka att vara lite försiktig med att dela med mig och fråga om åsikter kring min konst.
-Dra ner frågan, stanna upp och våga! säger hon och jag känner hur svårt det kommer att bli.
Jag som är van att dokumentera och dela med mig av så mycket.
I perioder är jag nästan transparent.
Det blir en stor utmaning och jag bestämmer mig för att hänga på den.
Blir trotsig mot mig själv och säger att jag inte ska dela med mig av konsten till någon förrän nästa gång vi ses.
Anna säger att jag är radikal och så skrattar hon.
Samtalet med henne är fantastiskt fint och inspirerande.
Jag känner mig sedd i min konst.
En ovanlig känsla.
Anna får mig att känna att det jag gör här i lilla Grangärde i ateljén på vinden är viktigt.
På riktigt.
Dessutom ger hon mig massor av goda råd på vägen:
- Vad vill jag att tavlan ska berätta?
- Stå ut! Det handlar inte om fint eller fult. Det handlar om att uttrycka sig.
- Jag kanske ska ta bort klippdockekrokin?
- Kan jag kanske måla hararna? Så att de har samma måleri som blommorna?
- Midjourney har fått mig att gå lite vilse. Färgerna orange och grön till höger i bilden har inget riktigt sammanhang. Vad händer om jag målar vitt där istället?
- En ateljérutin att ha – vänd bort konsten. Låt inte allt stå och bli betraktat hela tiden.
Jag avslutar samtalet med Anna fylld av ännu fler frågor, men uppfylld av känslan att allt är möjligt – igen.
När vi lagt på äter jag lunch, vänder baksidan framåt på alla dukar i ateljén och sen målar jag till kl 21.30 på kvällen.