Konstrundan 2022 - Ruth Louise

Jag ligger på rygg i den gamla sovalkoven uppe på vinden i min ateljé.
I soffan bredvid mig ligger Åsa.
Vi sippar på överblivet ljummet vin från vernissagen i fredags.
Petar i oss salta och lite sega smulor från botten av en chipspåse.
Pratar med låga röster.
Vilar i vänskapen och surfar på efterdyningarna.
Lyssnar på regnet som smattrar mot plåttaket.

Öppen ateljé.
Tvåhundrafyra besökare har hittat till oss på Nordanvinden.
Flera långväga ifrån.
Nu infinner sig en nästan kompakt tystnad.
Som att stänga en dammlucka, brukar mamma beskriva det.
Hon har aldrig haft öppen ateljé, men hon har haft många gäster över storhelger i sin krafts dagar.
Äldre brukar veta vad de pratar om.
Nu är flödet av människor är borta, men inom mig susar känslorna;

Lycklig
Tacksam
Inspirerad
Energifylld
och samtidigt
Tömd

När jag slår på radions nyheter rapporterar land- och sjövädret;

Det milda och tidvis ostadiga vädret håller i sig och även i början på nästa vecka fortsätter det på samma sätt.

Jag andas djupt, sänker axlarna och tänker att jag och vädret ofta synkar med varandra.
Milt och tidvis ostadigt.
Så kommer nog veckan att se ut.
En släng av uställningsblues har jag räknat med.

I morgon är det måndag.
Jag har ingen söndagsångest.
Ynnesten att ägna sig åt det man älskar ger den bieffekten.

Reflektion:

Det finaste med att bjuda in människor till en bit av min värld, har varit alla möten och samtal.
Konst och kultur skapar förutsättningar för det.
Man hamnar i samspråk i det lilla om det stora.

Klockan är nu 20.56.
Jag ska skriva några rader på maskinen.
Klippa ut en bild från ett häfte om kaktusskötsel.
Påbörja en ny svart bok.

Inspiration är nämligen som kondition.
Den måste underhållas.