Den bistra vintern är borta.
Under dagen har den förvandlats till mjukt snöslask och hård is.
Det blåser.
Pappa avskydde blåsväder.
Farmor brukade säga att man i alla fall slapp andas gammal luft.
Själv blir jag lite orolig av vinden.
Lite vresigare.
Men det kan vara åldern också.
Jag har blivit egensinnigare.
Det märker jag hos mig själv.
Jag klädde mig för midvinter i morse.
Tog på mig den en stora kappan i dun som påminner om en sovsäck och når mig ner till vaderna.
En knallblå mössa.
Farmors gamla blommiga scarf.
Och yllevantar hon stickat.
Det var tio minusgrader när jag gick till bilen på morgonen.
Men när jag under eftermiddagen åkte ner till stan för att vara med på ett möte, visade den stora digitala informationsskärmen fyra plus.
Jag sprang mellan våningarna på FolketsHus för att hitta till ett mötesrum.
Klädd för en polarexpedition.
Svettig landade jag på en stol i kulturskolechefens kontor.
Lite sen som alltid.
Där satt också kommunens verksamhetschef för kultur och ungdom.
Förbannade mig själv för att jag är tidsoptimist och för att jag klätt mig så ordentligt.
Det har nog också med åldern att göra.
Inte att vara sen.
Det har jag alltid varit.
Lokal kulturdialog.
Det handlade mötet om som vi tre samlats för.
Viktigt.
Intressant.
Inspirerande.
Vår ambition är att blåsa liv i kulturlivet i vår lilla kommun.
Nu för tiden befinner jag mig i sammanhang som jag för fem år sedan inte ens kunnat drömma om.
Fast det har inte med åldern att göra.
Det handlar om att jag har skapat mig en tillvaro där jag kommer till min rätt.
För mig har det varit så lätt att vara fel.
Genom större delen av livet.
Och jag har nog alltid varit en smula egensinnig.
När jag tänker efter.