Alla hjärtans dag.
Jag bestämmer mig för att tillbringa en timme av kvällen i ateljén.
Min sambo har köpt blommor och choklad, men måste fixa med en skiss till en reklamfilm för en kund.
Jag tycker om att vi delar den skapande världen, även om det ibland kan vara lite svårt att avgöra vad som är skillnaden mellanarbete och passionsprojekt.
I ateljén tittar jag på min unga kvinna.
Det fattas skuggor och hon tar inte in berget som jag önskar.
Det finns ingen tyngd i hennes väsen.
Jag målar lasyrer och försöker få till känslan jag är ute efter.
När min timme gått, är jag osäker på om något hänt på målningen över huvud taget.
Men några penslar är blöta av färg och jag har engagerat mig i processen.
Tar ner målningen från staffliet och vänder motivet mot väggen.
Min ateljé känns mycket renare och lättare nu efter att Anna lärt mig en ateljérutin.
Nu gapar och skriker inte grejerna på mig längre.
Kan man bli en bättre konstnär av att slippa se sin egen konst?
Jag tror att det är så i mitt fall.