Jag bläddrar bland mina anteckningar i telefonen. Jagar efter en bra formulering, en fras eller något ord jag sparat på. Så gör jag ofta. Skriver ner saker som kommer till mig där jag är. Egna eller någon annans. På baksidan av ett kvitto, på handryggen eller på något glatt godispapper jag hittar djupt ner i väskan. Sådär håller jag på. Sen överför jag orden och tankarna till mina anteckningar i mobilen och där ligger dom i väntan på att få bli återbrukade, ommodifierade eller citerade och vävas in i ett sammanhang.
Jag scrollar men hittar inget som väcker mitt intresse.
https://www.jacobsbergsfolkhogskola.s…
08:12 https://www.biskopsarno.se
Beslut baserat på rädsla eller tro och till…
igår En dag hände allt detta för längesedan
50 värderingar
igår Rätt, riktigt och viktigt
Fil
måndag Ägg
15 personer på plats
söndag Ingen ytterligare text
50-60.000
fredag Ord
Egentligen skulle jag behöva gå och lägga mig. Krypa ner under mitt tunga täcke som jag fick i födelsedagspresent. Det väger elva kilo och är ett helvete att bädda med, men himmelriket att sova under. Pappa sa alltid att jag skulle passa mig för att blanda ihop han där nere och han där uppe i samma mening. Jag undrar om det gäller platserna de håller till på också?
Årets bokrea har dragit i gång. Under flera år bekom den mig inte. Jag hade tappat lusten. Inte bara till böckerna. Nu är den väckt igen och jag hann köpa några på lunchrasten idag. I favoritaffären i min stad. Globe bokhandel. Där finns utöver alla romaner, noveller, diktsamlingar, faktaböcker och all annan litteratur, en uppsjö av fina block och anteckningsböcker. De utan linjer vill jag ha. Helst kvadratiska med svarta hårda pärmar. Bäst är de som har en gummisnodd att stänga igen med. Fast det är inget måste. Pennor har dom också. Med flödande svart bläck. Jag köpte refill till mina förra veckan. Det var tur, för idag tecknade jag slut på den med 0,7 millimeters udd. Det var tack vare bokrean och mitt fynd; 365 kreativa dagar, som bläcket tog slut. Jag började färglägga ett mönster. Det kändes rofyllt. Skönt. Jag får fylla på mer bläck i morgon. Då ska jag göra om akvarellfläckar till djur.
Det låter som om vi har små pipande fågelungar i vår fläkt. Det har vi inte. Både han och jag har lyssnat noga. Ljuden följer en loop. Vi resonerade oss fram till att fåglar är mer fria i sin sång. Det tar tid att vänja sig vid nya husljud. Sus i ledningar och knarr i golv. Om ett tag hör vi säkert inte kvittret längre. Eller så har fläkten hunnit gå sönder innan vi vant oss.
Planen var att jag skulle skriva ett bra och samlat blogginlägg idag. En text om vårvintertunga isar hade jag börjat formulera i tanken. Om det och lättheten barn har att lära känna nya vänner. Det blir sällan som man tänkt sig och nu är det försent att börja på något nytt. 22.17. Jag får borsta tänderna istället.
Med kärlek // Ruth Louise