Hur kan en pappa, som varit en av de största och starkaste människor jag vet, rymmas i en liten urna? Hur ska man kunna vara vuxen när man själv bara är ett barn? För jag är ju hans unge fortfarande. Fast han är död.
Jag vaknar tidigt. Till en randig dag. En sån där dag då sorgen blöder ut som bläck på fuktigt papper. Jag lämnar den lilla i skolan. Puss och kram till honom, ett lågmält samtal i en korridor med hans fröken;
-Så att du vet om han blir ledsen och drar sig undan, säger jag med dämpad röst. Över axeln på henne möter jag mig själv i spegeln på barnens toalett. Dörren står på glänt. Det ligger en toarulle på golvet. Någon som varit full av liv och äventyr, har haft bråttom därifrån. Det gula ljuset som blinkar lite från lysrören, får mig att se sjuk ut.
Bita ihop. Vara vuxen och klok. I bilen rinner tårarna hela vägen hem. Och de fortsätter rinna i sex kilometer, tillsammans med svetten på en joggingtur. Alla säger att rörelse är det bästa mot oro och ångest. Hade jag lyssnat, hade jag nog sprungit ihjäl mig. Men nu är det pappa som är död.
I trädgården plockar jag av de sista blommorna. Stjälkarna hinner bli svampiga av min handsvett i bilen mot Grangärde kyrka. En bukett till honom med höstens färger. Han som älskade oktober, älgjakten och hunden Zacco. På urnan en vacker bild med svarta stammar och gula löv.
-Titta vilka fina färger på träden, säger jag och pekar mot den vitkalkade gamla kyrkan, för att slippa fundera så mycket på hur han som var så stor får plats i något så litet.
Allt känns overkligt. Jag mår lite illa. En nötskrika börjar plötsligt tjattra i träden ovanför oss. Träd som ramar in farmor, farfars och nu min pappas grav. Vi står i tystnad. Låter fågeln prata klart. Låter tårar lämna ögon utan att göra någon ansats till att torka bort eller dölja. Här är sorgen naken.
Från pappas grav ser jag över till mormors. Jag är sällan på kyrkogården. Jag tror inte på det där riktigt. Men det kanske blir ändring på det. Inte tron då. Men besöken.
-Jag ska passa på att säga hej till mormor när jag ändå är här, säger jag och tvingar fram ett leende mot de fem människorna som jag delar stunden med.
Jag berättar för mormor om mitt nya jobb på en tidning. Jag berättar att jag tror att hon ibland hjälper mig att hitta formuleringar när jag själv kört fast. Hon som ville bli bibliotekarie och lärde mig läsa och dricka kaffe på bit. Hon som också hette Ruth.
Jag ställer mig på grusgången mellan gravarna. Det är inte rimligt att känna sig såhär liten, när man egentligen är vuxen och stor. Världen är randig av tårar och sorg.
I pappas kök, eller, det är ju inte hans längre. Men där iallafall, äter vi soppa och hembakt bröd. Rabarberpaj och grädde till efterrätt. Jag dricker mer kaffe. Mår mer illa. Vi pratar om trollhorn från finnmarken och den gången då pappa backade in med sin bil i min. Vi skrattar åt minnet och jag nästan väntar mig att få höra pappas röst som ska rätta mig i historien.
På fritids sitter den lilla i en soffa och gråter när vi kommer dit. Han kastar sig om halsen på mig. Vi klär på honom och han håller sina små händer i våra stora. Hårt. I bilen undrar han över döden. Över kistor, urnor. Över livet. Vi berättar så gott vi kan. När min röst blir tjock av gråt, tar den andra vuxnas trygga röst över. Han som har nästan samma tankar som mig. Han som delar sitt liv med mitt. Med vårat nu. Han berättar för min son om universums byggstenar och kretslopp. Jag blir trygg av det där. Tittar ut genom fönstret på färgsprakande träd och en dimma över bergen som inte kommer lätta under dagen. Vi färdas framåt, men jag står nästan stilla.
Hemma får han en glass. Vi tittar på några bilder jag tagit från stunden med pappa. Hans ögon är runda och allvarliga. Jag säger att vi ska åka dit sen. Med nya blommor till morfar.
-Och till din farmor! För jag bor ju med pappa i hennes gamla hus.
Sen lägger han sig i sägen och tittar på film. Jag ringer till mamma. För någonstans måste jag få vara barn. Hon tröstar mig över telefonen. Berättar små minnen för mig. Och om att hon själv gått ut i sin trädgård där vid klockan 11 då vi andra tog adjö. Min röst är grötig av gråt. Hon säger att jag ska gå och lägga mig och vila. Och jag ska snart lyda mamma. Jag ska bara gråta lite till.
